På Gerd Silfversparres karta har hon ritat ut 'Marsagummans' stuga söder om Liden - Nr 1/.

Namnet härrör från den näraliggande Ändebäcken, inom Storekullen allmänt kallad 'Marsabäcken', och hennes anknytning till den som hjälpgumma vid förlossningar - se Silfversparres text nedan!

'Marsa-bäcken' som benämning här vid Storekullen torde härstamma från att bäcken vid vårflod kunnat ha höga flöden och på så sätt utmärkt sig som 'marsa-bäcken'.

Stuga Nr 2 är den stuga som också ritats in av Gunborg Ferm och som kallas 'Anna-Krestins' - se föregående rubrik!

På kartan kan man skönja 'Marsastugan' nästan dold av n-et i namnet Storekullen söder om 'Nya Liden', här markerad med röd ring. Stugan måste ha stått kvar även efter att järnvägen dragits fram trots närheten till det tänkta spåret på den här kartan från 1877, men så dröjde det också 25 år innan någon bana byggdes.

Sonen Albin hittar sin tillflykt hos 'Drämbo-Ida' hyrande i 'Kullarns stuga' /Svenstorp.

1917 flyttar Ida Andersson till 'Kullarns', Storekullen, hyrande, varifrån sonen Einar flyttar som fosterbarn till Norra Kyrketorp 19/12 1917.

Hon bor här fr o m 1927 samman med 'Marsa-gummans' son skrothandlaren Albin Gustafsson, allmänt kallad Mars.

1929 flyttar Ida vidare till sitt för 400 kronor inköpta Källebacken tillsammans med skrothandlaren Albin Gustafsson, född i Varnhem 1879 14/2.

De hade då bott tillsammans i 'Kullarnas stuga' i Storekullen sedan 1927, då han kom dit som hyrande - hon dör på Källebacken  29/11 1935. Mer livshistoria - se nedan!

Dödsboet på Källebacken efter Kari sålde huset på ofri grund (Hålltorps mark) för 400 kronor.

Köpare var en en ortsbo, Ida Andersson från Storekullen. Ida var född den 16 oktober 1868 i Högstena som yngsta dottern till soldaten Emmanuel Holm i Per Andersgården. Fadern dog när Ida var bara 2,5 månad gammal. Modern med fyra små barn tvingades flytta från soldatttorpet.

I kyrkboken förs de över till fattigstugan i Högstena. Barnaskaran splittras, döttrarna Emma och Augusta utvandrar till Amerika. Ida tar tjänst som piga på en rad olika platser i trakten, i Stenstorp, Falköping, Ljunghem, Fridene och Varola. Ett år arbetar hon på tänsticksfabriken Vulcan i Tidaholm.

1893 flyttar hon till Våmb och gifter sig där 1895 med en änkeman, Andreas Andersson i Lillestigsmossen. Med honom får hon två söner, Carl 1896 och August 1898, men blir själv änka 1904.

Hon flyttar då med sönerna till Ljungstorp, först till den så kallade "Dyngestöva" på marken vid Kleven under Dyngesäter, nära Ännebäcken. Hon kom därefter ganska snart som hushållerska till Sven Johan Dahlberg (se mer om honom vid A. 64 Äldre Missionshuset samt A. 101 Ännebäcken) i Ännebäcken i Ljungstorp (granne till Dyngestöva).

Med honom får Ida sonen Einar - se mer om honom - klicka här!. Ida kom därefter ofta att kallas Ida Dahlberg.

Efter hans död 1919 bodde Ida tillsammans med Albin Gustafsson (kallad Mars) i ett slags dåtida samboförhållande i den så kallade "Kullarns stuga" i Store-
kullen.Därav kom hon också att kallas "Marsa-Ida".
En äldre benämning på henne är det svårtolkade "Drämbo-Ida".

Ida och Albin 'Mars' flyttade in i Källebacken efter en mindre reparataion 1929. Den reparationen svarade grannarna Gustav Stig  och Johan Apell för. Det var också den senare som utförde den redan omtalade utbyggnaden på baksidan 1932  och i Billingen längesen, del 2 sid 61 finns en utförlig beskrivning av ombygget av Verna Andersson.

Ida, liksom hennes företrädare Kari i Källebacken, var ofta anlitad vid kalas och andra sysslor i trakten. Hon arbetade i skördetid både på Hålltorp och Ängarås. Hon dog alltså redan 1935 och Albin bodde därefter ensam kvar i huset.

Albin Gustafsson 'Mars'

Albin Gustafsson, kallad Mars, var född 1872 i Liden. Hans föräldrar var Gustav Isaksson och Anna Britta Fogelberg (kallad "Marsa-gumman" i folkmun).

Albin var järnvägsarbetare (därefter skrothandlare), men förlorade sin högerarm och hade en kort protes med en krok på. Han kallades därför "enarmingen". Det berättas att han hade en enorm arbetsförmåga och styrka i vänsterarmen. Stark hade han också varit, påstås det, då han skulle ha försökt dra isär loket och en tågvagn på järnvägsstationen i Stenstorp, men istället kom i kläm så att högerarmen måste amputeras. En annan version är att han något överförfriskad skulle ha gått (eller legat) på spåret och blivit påkörd av tåget.

Albin försörjde sig som skrot- och lumpsamlare, i viss konkurrens med "Höka-Gustaf", som var i samma bransch. Albin sågs ofta ute på landsbygden och inne i Skövde stad komma dragandes med sin kärra fullastad med skrot och lump. En annan födkrok var bärplockning - kröser/lingon och hjortron - som han sålde. Han var en duktig arbetare, väl orienterad om de bästa bärställena. Trots sitt handikapp kunde han plocka potatis och vara med vid skogsplanteringar. De sista åren i Ljungstorp sysslade han med att såga och hugga ved av enebuskar och hopsamlade grenar i skogarna ovanför Löten. Veden lade han i prydliga häser och sålde till Stora Ekebergs sanatorium.

Hans hälsotillstånd var dock inte det allra bästa och han hade därtill ett häftigt humör. Grannarna var rädda att han skulle göra sig själv och andra illa. Det berättas att man befarade att han skulle kunna resa livsfarliga vapen. Han tycks samtidigt ha varit något av en "filosof". En del uttryck lever kvar efter honom, som att "dä ha slocknat ena stjärna i Ljungstorp i natt", när någon i Ljungstorp hade dött. Han vistades tidvis på vilohemmet Hvilan i Skara, men blev slutligen tvångsinskriven på Ryhov, Jönköping, 1941, där han avled 1948.
 

Texten samlad och sammanställd av Verna Andersson och Arne Sträng i Varnhembygden 2003

 
Ur Vernas anteckningar om Mars;
"Astrid Friman/Åstrand berättade att Siv och hon varit hos Judit och städat i början av 1940-talet, när de såg Albin rörde sig mystiskt i trädgården och mumlade att han ville ta livet av sig. De sprang hem till Sandbäcken genom ängen. Det ledde till att Egon Friman som chaufför, tillsammans med grannen Sander och Holgersson körde honom ner till Ryhov, Jönköping, där han blev tvångsintagen på sinnesjukhuset."