Otteröna, en mark mitt i sankmarken runt västra delen av Skarsjöområdet

Oteröna -> Otteröna -> torp under Krackgården, Stenstorp -> revs 1903 när järnvägen byggdes

Häradsekonomiska kartan 1877 med markering för var torpet Oteröna/Otteröna, tillhörande Stenstorps socken,  låg längst ner t v. Själva namnet kommer av djuret Utter, dvs egentligen Utter-ön.
 

En bergsknalle (fjället) som stack upp ur den omgivande mossmarken i den allra västligaste delen av Skarsjöområdet. På marken låg ett torp under Stenstorps socken som hade Lars Nilsson med familj som inhyseshjon.

     En bländande vacker bild av Skarsjön 2014! Fotograf Maria Terese Jarlvi, Skövde

Oteröna låg västerut sett från Skarsjön

Häradsekonomiska kartan från 1877 ger följande bild av de båda vägarna vid Stenberget, som är utmärkt med ett "T."  för torp, eftersom det inte tillräckligt länge varit en egen fastighetsenhet för att ha hunnit in på kartan. Klicka på kartan för att se den större!

Den gamla 1000-åriga landsvägen över Ljungstorp här utmärkt med blått och den vid tiden nybyggda landsvägen, 1870-års väg, är utmärkt med grönt. Obs! att den senare då gick norr om Skarsjön som är utmärkt som sjö här på kartan.


Torpet som också är utmärkt som litet hus på kartan ligger precis där Gamla Varnhemsvägen över Ljungstorp och nya Varnhemsvägen från 1870, som går i själva passet, delar sig.

1875 köpte Carl Elieson torpet under Västra Svenningsgården 7:7 och fastigheten fick egna gränser. Broddetorps Sockens Skogsvaktarbostad är belägen mitt emot Skarsjömosse och mellan de båda vägarna på den norra sidan  av 1870 års Varnhemsväg som går i norra bergskanten utmed mossen innan den svänger över en del av densamma.                                                                    

Mariestads veckoblad 2 januari 1869:
VARNING! - De som ämna passera den nyanlagda vägen mellan Sköfde och Klostrets Gästgifvaregård (Varnhem) böra undvika det nattetid i anseende dertill att flere personer för en kort tid sedan blifvit rånade. Såsom exempel må anföras att en kringvandrande handlare blef på nämnde väg rånad på allt sitt gods och sina penningar. Samma missöde träffade ock en på resa till Sköfde för att hämta sin son. Alltså är det nödigt att man antingen förser sig med vapen eller inställer resan nattetid på denna farliga väg.
 

Texten ingår en serie böcker "Billingen längesen" av Verna Andersson, Arne "Skultorparn" Andersson och Alf Brage - den fjärde boken, år 2000; Förlag Verna Anderssson & Alf Brage

Varnhemsvägen vid Skarsjömosse

Anna Andersson, Våmb, född 1850:

I början av 1800-talet: "Om det blev mörkt på hemväg från skogsarbetet tände man törestickor och kastade mot vargarna, som ville åt hästarna. På mossen vid Skarsjön slog sällan fel, utan där var sådana tjutande djur. Inga djur betade på berget, endast på sluttningarna."                                                         

Mariestads veckoblad 2 januari 1869:
VARNING! - De som ämna passera den nyanlagda vägen mellan Sköfde och Klostrets Gästgifvaregård (Varnhem) böra undvika det nattetid i anseende dertill att flere personer för en kort tid sedan blifvit rånade. Såsom exempel må anföras att en kringvandrande handlare blef på nämnde väg rånad på allt sitt gods och sina penningar. Samma missöde träffade ock en på resa till Sköfde för att hämta sin son. Alltså är det nödigt att man antingen förser sig med vapen eller inställer resan nattetid på denna farliga väg.
 

(Texten ingår en serie böcker "Billingen längesen" av Verna Andersson, Arne "Skultorparn" Andersson och Alf Brage - den fjärde boken, år 2000; Förlag Verna Anderssson & Alf Brage)

Torpet Otteröna 1871 - 1903

Arne Sträng, Ljungstorp undersöker 1998 de rester av stenmurar och stensamlingar som finns kvar efter det gamla torpet Otteröna. Foto Verna Andersson, Ljungstorp
 

Texten om "Lars på metten" med familj PÅ OTERÖNA nedan bygger på texter av Verna Andersson, Ljungstorp:
 
Johan Apell föddes 1895 och dog 1992. Bodde senare under sitt liv i Melltorp, Ljungstorp. Han föddes på Grönemad vid Lerdalavägen, Skövde och det var därifrån han kom med sin far och mor med häst och vagn på väg till Axvall. Året var 1902 och de åkte vägen över berget Billingen som numera gick över Skarsjöområdet, efter att "nye vägen" var klar runt 1870. Väl komna till Skarsjö fick de se att det var nedsatt pinnar över berget med ca 20 meters mellanrum och däremellan ett slags stickor.
 
Att en järnväg skulle byggas över berget visste Johans far och han sa:
"Titta där nu sa i få se! Där har di stakat för bana rakt igenom lagårn hos 'Larsa på metten!'
 
En direktöverföring - muntlig tradition - om starten på banan över Billingen. Johan var alltså med och fick se starten på byggandet av Skövde Axvalls Järnväg. I Skara Tidning 1902-01-22 kunde man läsa att "stakningen beräknas komma igång om 8 dagar." Lite längre fram på våren gjorde alltså Johan resan med sina föräldrar och fick syn på hur man gjort.
 
"Larsa på metten" var ett ställe som låg nära Skarsjön i Skarsjömossen på Billingen.
 
Genom arkivsökning har Verna Andersson och Arne Sträng kunnat visa att "Lars på metten" är Lars Nilsson med familj som flyttade in den 24/10 1871 på "Billingen" (senare står det Billingen Otteröna) - ett torp på Billingen vid Skarsjön som enligt ortsnamnsregistret hörde till Stenstorps socken. Vilket också bekräftas av Häradsekonomiska kartan från 1877. Det var alltså deras ladugård som nu kom att hamna mitt i vägen för järnvägens framfart över Billingen mot Axvall.
 
Otvivelaktigt har familjen flyttat in på Otteröna 24/10 1871 i torpet under Stenstorps socken -  de har bott på olika ställen i området kring Svarvarebacken, Djäknekrogen, Storekullen och Billingen Otteröna. Anknytningen till Djäknekrogen har troligen gett upphov till de anteckningar som finns hos Gunnar Linde om krog på Otteröna. 
 
Möljligen var 1870 års vägbygge en nödvändig förutsättning för att det skulle kunna finnas ett torp här - eller åtminstone verkar det sammanfalla med att Lars Nilsson flyttade hit - att vägen fanns alldeles runt knuten vid foten av Oteröna, den bergknalle som ligger en bit från torpet Vasen och vid västra delen av Skarsjömosse - väster om Skarsjön (Skara Sjön enligt karta 1841).
 
Det tycks också vara så att järnvägens framdragning 1903 kom att bli slutet på torpets historia och siste man att lämna torpet var yngste sonen Adolf Teodor som alltså är den siste på Oteröna enligt officiella dokument. Han lämnar torpet den 20/6 1903 då han far iväg till Amerika.

Strax därefter river alltså Skövde Axvalls Järnväg ladugården som står ivägen. När torpstugan slutligen jämnas med marken är något oklart - i stort sett alla lämningar försvann dock när den nya riksväg 49 byggdes under andra halvan av 1950-talet.
 

Familjen Nillsons ("Larsa på metten") uppgifter om födelse, död och boende genom tiderna

Sammanställning av Lars Nilsson med familj av Verna Andersson och Arne Sträng, Ljungstorp ur Husförhörslängder och dödbok.
 
Familjen Lars Nilsson med hustru Maja Stina Larsdotter.
"Djeknekrogen, Svarvarebacken och Billingen Otteröna "
 
Husförhörslängd 1862-1869 Varnhem

Djeknekrogen:
 
Lars Nilsson född 21/6 1817
hustru Maja Stina Larsdotter född 30/11 1829
Barn:
Carl August född 1/8 1851
Cajsa Cristina född 14/6 1854
Johan Fredrik född 18/7 1857
Anders Gustaf född 7/2 1860
Thilda född 11/6 1862
Lisa Amanda född 20/7 1864
Maria Augusta född 4/8 1866 död 14/8 1868
 
Totalt 7 barn boende på Djeknekrogen.
 
Familjen flyttar samma år som dotterns död 1868 från Djeknekrogen till Svarvarebacken.
Svarvarebacken, Engarås Rote: 
 
Föräldrarna står som inhyses.
Son Carl August flyttar till Engarås 1869.
 
Husförhörslängd 1869-1880 Varnhem
Svarvarebacken, Engarås Rote:
 
Nya uppgifter:
Familjen flyttar till Segerstad 1871 (dvs Billingen Otteröna i Segerstad, Stenstorp).
Barnen:
Kajsa Christina flyttar till Skövde 1871.
Johan Fredrik flyttar till Stenstorp (Billingen/Otteröna) 1871.
Tekla Maria född 1/9 1869 i Skarke (Svarvarebacken).
Anny Charlotta född 1/1 1872 i Svarvarebacken
 
Faddrar till Anny är Carl Quick med hustru Kajsa Andersdotter, Storekullen.
 
Husförhörslängd 1876-1895 Stenstorp
Billingen (Billingen/Otterön låg i Stenstorps socken)
 
Lars Nilsson med hustru Maja Stina noteras inflyttade till Billingen från Varnhem, Svarvarebacken 24/10 1871, men flyttbeviset anlände inte till Pastorsämbetet förrän julafton 1872 och det blev infört i böckerna i Stenstorp på nyåret 1873.
 
Ur Husförhörslängden: "Utflyttningsbetyg på laglig väg genom K-Majts. befallnings-hafvande pastors Embetet tillställdt och hit ankommet den 24 dec. 1872, men familjen ej införd förrän på nyåret 1873."
 
Med finns barnen:
Johan Fredrik f. 1857, Anders Gustaf f. 1860, Thilda f. 1862, Lisa Amanda f. 1864, Tekla Maria f. 1869 och Anny Charlotta f. 1872.
Adolf Teodor föddes 2/1 1876, Stenstorp (Billingen/Otterön).
 
Billingen Otterön:
 
Inhyses Billingen Otterön Lars Nilsson med hustru Maja Stina  med 7 barn.
 
Angående barnen:
Johan Fredrik kallar sig här Wallén. Han beger sig till Nord Amerika 1880.
Anders Gustaf till Skräddaregården i Stenstorp 1880, därifrån till Skövde 1881.
Thilda till Skövde 1884.
Lisa Amanda till Löten, Varnhem 18 januari 1884.
Thekla Maria till Öm 1888, från Karlsborg 1891.
Anny Charlotta till Öm 1888, från Wersås 1892.
Adolf Theodor.
 
Husförhörslängd Stenstorp 1895-1907
Billingen Otterön

 
Lars Nilsson, död 1896, med familj står som Inhyseshjon.
 
Barnen:
Tekla Maria född 1/9 1869 (Svarvarebacken) Skarke - till Nordamerika 20/5 1896.
Anna Charlotta född 1/1 1872 Stenstorp - uttaget lysning 6/11 1898. Gift 16/12 1898 med Albert Johansson lägenhetsägare från Brotorp i Locketorps församling född 16/6 1861. Flyttade till Locketorp 16/12 1898.
Adolf Teodor Larsson född 1/1 1876 (Billingen/Otterön) Stenstorp. Erhållit Kongl.Majts. tillstånd till afflyttning till Nord Amerika. Arbete i Halna 17/4 -97, 8/7 -98, 11/5 -00, 5/2 -02. Värnpliktsförhållanden: frånvarande -97. (64 27/1898) Utflyttad 20/6 1903 till Nordamerika.
 
 
Ur födelse- och dödböckerna
 
LARS:
Födelsebok1758-1836 Varnhem:
Lars Nilsson, född 21/6, döpt 22/6 1817
Föräldrar: Nils Knopp och Kjerstin Larsdotter, 32. Soldatfolk under Skattegården, Lundby.
Faddrar: Petter Larsson i Mellang. Lundby, H. Britta Larsdotter ibid. Dr. Lars Jonsson ibid. Pigan Greta Jacobsdotter i Mellangården Amundt.
 
Dödbok 1895-1941 Stenstorp:
Inhysesmannen Lars Nilsson i Oterön Billingen född 21/6 1817, gift. Död 18 juni 1896. Begravd den 24 juni 1896.
(Utdrag ur Död- och Begrafningsbok om begrafning i Warnhem af Kyrkoh. D. Holmgren 26/6 -96.)
 
MARIA:
Födelsebok 1758-1836 Varnhem:
Maria Stina född 30/11 1829, döpt 1/12. Föräldrar: Lars Olofsson och Cajsa Andersdotter
Torparefolk i Hjelmsängen, Varnhem. Faddrar: A. H. Andersson, Maja Olsson, Dr., Pig.,
 
Dödbok 1895-1941 Stenstorp:
Änkan Maria Stina Nilsson född Larsdotter från Otterön, född 30/11 1829. Död 8 januari 1903. Dödsort Varnhem. Begraven 16 januari i Varnhem. Begrafen i Varnhem enl. attest från pastorsämbetet där den 22/1 1903.
 
Dödbok 1895-1933 Varnhem:
Maria Stina Nilsdotter född Larsdotter. Änka från Stenstorp församling i Skaraborgs Län, f 29/11 1829. Död 9 jan 1903. Dödsort Storekullen. Begr. 16 jan.
(Attest om dödsfall och begravn. till församlingsboken i Stenstorp 20 jan. 1903.)
 
MARIA AUGUSTA (dotter):
Födelsebok 1850-1871 Varnhem:
Maria Augusta född 4/8 1866, döpt 4/8. Föräldrar Lars Nilsson och Maja Stina Larsdotter i Djäknakrogen. Modern 37 år. Kyrktagen 9/9. Faddrar: Torpare Anders Johansson, Klefven vid Dyngesäter.
 
Dödbok 1850-1873 Varnhem:
Maria Augusta, Torpare Lars Nilssons barn i Djeknakrogen, född 4/8 1866 , död 14 aug 1868. Begravd 18/8 1868 i Varnhem. Carl Bergstrand.
 

Verna Andersson/Arne Sträng, Ljungstorp - renskrivet Verna Andersson 2013-02-03

SAJ - rallarna nära Skarsjön och Stenberget sommaren 1903 med loket F.U. Von Essen köpt 1902 som byggnadslok från Hjo-Stenstorps Järnvägsaktiebolag. Loket byggdes 1875 av Kristinehamns mekaniska verkstad, såldes av SAJ 1905 till DONJ och hamnade senare hos Sulfit AB Ljusnan innan det skrotades 1930.
Bild och info finns också på www.hsj.se (Hjo-Stenstorps Järnväg) under rubriken Lok.

 

Bilden är tagen ca 400 meter från banvaktsstugan vid Stenberget mot Billingens hpl (Varnhemshållet) med fastigheten Åsabacken - tidigare Skarsjöliden -se 1960 års karta ovan - och ännu tidigare Broddetorps sockens skogvaktarbostad  på 1877 års karta - uppe i sluttningen på berget ett stycke ovan 1870 års Varnhemsväg som gick ganska parallellt med SAJ-spåret och inte syns på bilden.

Ladugården på bilden låg farligt nära järnvägsstakningen och kan ha varit 'Larsa på mettens' på torpet Oterönas ladugård innan den just härefter revs.

Bild Västergötlands Museum - bildarkivet/bildnummer: B14790

Efter torptiden - "Spionen vid 'Oteröna' under 1940-talet" - sedd från tåget och 1870 års Varnhemsväg - kolugn och milor för gengaskol

Ur Varnhemsbygden år 2000 - hembygdsskrift för Skarke-Varnhems Hembygdsförening

Ljungstorpstraditionen talar också om senare vistelse och verksamhet vid Otteröna - berättar Verna:

 
"Det rök ur skogen vid Otteröna uppe på Billingen vid vägen mellan Skara och Skövde. Nästan som när Lars på Metten bodde på Otteröna. Flera hade sett röken.

Men nu var det 1940-tal och Lars på Metten var borta sedan länge. Det var krig i världen och det pågick mycket i hemlighet ute i bygderna. Folk uppmanades i radio att inte i onödan tala om personer och händelser som de kände till. Det skulle kunna hjälpa fienden. Folk var vaksamma.

De såg röken över skogen och de undrade vad som på-
gick där. Vem hade tänt elden? Men man frågade inte.
Jo, någon hade sett en figur där."
 
- "Han var svartmuskig, berättade Ame "Skultorparn" Andersson. Vi ungdomar vågade oss inte dit. Vi hade hört att det var en rysk spion och det var man rädd för vid den här tiden. Långt senare, när "den ryska spionen" hade flyttat, hittade Ame en mängd rostiga och trasiga krukor av plåt uppe vid Otteröna. Ett 30-tal krukor, 20-25-liters. Arnes uppfattning var att han använt dessa krukor i samband med tjärbränning"
 
Gunnar Andersson, Skövde - tidigare banvakt i Ljungstorp berättar:

 
- "Jag minns honom, säger Gunnar. Jag var uppe hos honom då när jag jobbade på järnvägen Det var i början på 40-talet. Han var tystlåten och svart av röken, så man såg knappt hur han såg ut och han sa inget om varför han var där. Han var inte så intresserad av att någon kom dit, han såg nog helst att ingen hälsade på. Han var väl några år äldre än jag, kanske i 40-årsåldern då. Dom sa att han skulle vara rysk spion, men det var han väl inte. Men något konstigt var det. Han var nog alltid ensam och han var väl där en tre, fyra år under kriget. Jag blir inte klok på vad det var för en. Och han kunde ju inte leva på kolningen. Så mycket kolade han inte. Det var inte så stora milor. Kojan och milorna låg uppe på den plana marken ovanför klippoma."
 
Erland Ullberg i Ljungstorp arbetade också på järnvagen under 1940-talet. Det reparationslag som han ingick i arbetade på linjen Skövde - Skarsjö. Han hade minnen från platsen.
 
Erland Ullberg, Ljungstorp:
 
- "Jag minns inte honom, men jag såg ugnen. Den var murad på en yta av 3-4 kvadratmeter och var 3-4 meter hög. Den låg alldeles bredvid den gamla landsvägen. Det var lite hemligt det där minns jag. Jag arbetade på järnvägen där mellan 1940-45 och han var där några av dom åren. Han kolade gengaskol, men jag vet inte hur han levererade eller till vem."
 
Astrid Åstrand (född Ullberg), Ljungstorp:
 
Hon minns den murade ugnen, som hon såg från den gamla vägen och från tåget. Den låg uppe på klippoma. Hon minns också att det låg kolhögar kvar långt efter att kolar'n slutat sin verksamhet. Astrid tror att ugnen revs när den nya vägen, 49:an, byggdes i mitten av 1950-talet.

Bild via Verna Andersson tillhandahållen av Astrid Åstrand, Ljungstorp - tidigare gift med Egon Friman Bild via Verna Andersson tillhandahållen av Astrid Åstrand, Ljungstorp - tidigare gift med Egon Friman

Även Samuel Frimans taxi i Vamhem hade gengasdrift. Sonen Egon Friman körde taxin mellan åren 1941 och 1946. Här visar han upp den fina Volvodroskan med gengasaggregat vid Kungsbron, Höjentorp.

I den stora behållaren bakpå bilen eldade man med kol eller ved och gengasen leddes därifrån till en gasblandare på motorns insugningsrör. Här genom en anordning i fronten.

I "Sverige 1939-1945" av Jakob Jakobsson och Erik Janson, 1990 och "I Sverige under 2:a världskriget" av Hans Dahlberg, 1989, har Verna Andersson hämtat följande uppgifter:

Krig och rekordkyla. Vintrama under kriget var rekordkalla. Den 26 februari 1942, då temperaturen ända ner i Skåne höll sig kring minus 35 grader, blev seklets kallaste dag. Människor frös ihjäl och många fick köldskador. Kriget stoppade oljeimporten och våren 1940 blev det förbjudet att anvanda varmvatten i många städer Det dröjde til i September innan tillräckligt med bränsle kommit fram så att man kunde få varmvatten två dagar i veckan.

Bränslekommissionen, som hade uppdraget att organisera och sörja for bränslebehovet i landet och som verkat under första världskriget, återuppstod och riksdagen beslöt om skyldighet för skogsägare att avverka. Under vårvintem 1940 fick inkallade skogsarbetare permission för att återga till sitt skogsarbete.

1942 bestämdes att alla män födda 1923 skulle hugga ett visst antal kubikmeter ved. Det gjordes avtal med markägarna som rapporterade den färdiga veden till Bränslekommissionen. Man räknar med att det tidvis var 40.000 skogsarbetare extra ute i skogama. De vedeldade ångloken klarade inte kylan, endast de koleldade fick dragkraft.
 
All tilldelning av bensin till privatbilar stoppades och även tilldelningen av ransoneringskuponger för nyttotrafiken började bli snål. I September 1944 upphörde kolimporten (stenkol). Cykel, häst och jämväg blev fortskaffningsmedlen för dem som inte skaffade sig ett gengasaggregat till bilen. Redan vid första världskriget hade man börjat att experimentera med gengas och under andra världskriget fanns det ett 50-tal olika slags aggregat, olika konstruerade för träkols- respektive vedeldning, som var godkända av Gengasbyrån.
 
Verna fortsätter:
 
"Gengas är en brännbar gas som framställs genom att luft blåses genom en bädd av glödande kol, koks, ved eller torv", står det i uppslagsboken. Gengasaggregatet placerades på fordonet eller på en liten kärra efter fordonet och den alstrade gengasen leddes till en gasblandare pa motorns insugningsrör. Det var en besvärlig och mycket farlig bränslehantering, eftersom gasen till stor del bestod av koloxid, som vid inandning ar dödlig. Nu behövdes mycket träkol för denna drift. Kolmiloma "växte upp" överallt i skogama. Träden fälldes på vintern och kolades och träkolen krossades under våren och om sommaren levererades gengaskolen.
 
Tjänstepliktslagen gav myndigheter rätt att ålägga medborgare visst arbete. Kunde det vara så att mannen vid Otteröna var en arbetslös, som blivit "beordrad" kolningen enligt tjänstepliktslagen? Men det är knappast troligt. Han skulle väl åtminstone ha fått en bostad någonstans. Inte behövt bo i en koja som han själv snickrat ihop?

'Oterönakolarn' får ett namn och hans verksamhet klarnar!

Vasens ladugård inte långt från Otteröna som låg utmed den här nybyggda järnvägen österut mot Skövde ett antal hundra meter. Oterönatorpet revs i samband med järnvägsbygget 1903. Vasens ladugård revs Vasens ladugård inte långt från Otteröna som låg utmed den här nybyggda järnvägen österut mot Skövde ett antal hundra meter. Oterönatorpet revs i samband med järnvägsbygget 1903. Vasens ladugård revs

Verna fortsätter sin berättelse från år 2000 i "Varnhemsbygden":
 

Närmaste granne till Otteröna är Vasen, den lilla stugan som idag ligger kvar på Billingen alldeles vid vägen mellan Skara och Skövde och som SAJ-spåret passerade nära.

Där bodde under den här tiden Gustav Johansson ("Pentagubben") med sin stora familj. De flytttade sedan till Granunds smedja, Broholm - alldeles nära SAJ-spåret - som de köpte i slutet av 1940-talet. Dottem Sara, född 1932, har minnen av kolningen på Otteröna.
 
Sara Johansson, Skövde:
 
- "Jo, säger Sara, visst minns jag honom! Vi kallade honom "kolar'n", men han hette Frans Svensson! Han var väl omkring 40 år. Han hade byggt upp ett träskjul som han bodde i. Det var otätt och kallt där, det frös inne på väggarna när det var som kallast. Men han hade en kamin och han lagade sin mat där Jag tror att det var 1944-45, men jag minns inte hur länge han var där. Jag vet i alla fall att han var där åtminstone ett helt år, eftersom han under vintern bodde hos oss i vårt storarum när det blev för kallt i hans koja.

Han var från Stockholm och hade sin familj där och han reste hem och hälsade på emellanåt. Hans dotter Stina kom till honom en sommar och hälsade på. Hon var hos honom några veckor. Stina och jag var jämnåriga så vi lekte med varandra. Jag är född 1932 och vi var väl i 10-12 års åldem då. Hans fru var aldrig här, men jag vet att hon bodde i Stockholm. Stina och jag brevväxlade i många år. Jag tror att adressen var Djursholmsvägen 230, Lahall. Dom ville att jag skulle åka till Stockholm och hälsa på henne, men det blev aldrig så. Det fanns inga pengar till det."
 
-"Jag minns att han byggde upp kolmilor som han lade jord och trä på, berättar Sara. Han hade en åt gången. Kolen sålde han till bilistema. Det var ju dåligt med bränsle under krigstiden och bilarna gick med gengas. Om han brände tjära, vet jag inte. Han var lite fåordig och berättade aldrig, vad jag vet, något om varför han kom just hit, fortsätter Sara. Han var svartmuskig, lång och smal med mörkt hår och han hade mustasch. Jag vet att jag skojade med honom ibland. Jag kröp under köksbordet och när han kom in och satte sig på soffan skrämde jag honom genom att ta tag i hans ben. Han skrattade åt mig, minns jag. Folk trodde nog inte gott om honom, men vi märkte inget."
 
Stenstorpare ägde makerna sedan gammalt vid Ottteröna
 
Alf Johansson i Tomten, Stenstorp:
 
- "Jo, jag minns honom, säger Alf Johansson i Tomten. Jag har varit där. Han var hemma hos far och ville köpa skog, men vi sålde inte. Men han var nånstans vid gränsen mellan Tomten och Prästegården. Han måste ha varit där 1941-42, kanske 43, kanske han var kvar 44. Att han var där så tidigt som -41 eller -42 vet jag, eftersom jag gjorde 14 månader i lumpen och var 43:a och det måste ha varit före det som jag såg honom."

Alf berättar om en lite säregen manniska. Han köpte skog av böndema, sågade för hand, det fanns ju inte bensin till någon motorsåg. Han var från Stockholm, kanske i 35-40-årsåldem och kolade i mila. Han härstammade fran Stenstorp och hade lånat en häst av Kronan att köra fram med."
 
Lennart Andersson i Krackgarden:
 
- Jo, han ville köpa skog av far, men han sålde inte till honom, berättar Lennart Andersson. Men han köpte avverkning av grannen. Den gården heter också i Krackgården. Han gav 500 kronor för det. Idag är det min mark. Han kalhögg och hygget där han avverkade syns tydligt idag. Det har inte växt upp på samma sätt där som den omkringliggande skogen Det fanns inga "liner" i skogen, sa han och tog ut området på kartan. Det gjorde han perfekt. Var kanske fem meter kvar till vår gräns.

För att komma till hygget kör man in vägen vid Orrsjö och tar sedan till vänster. Han lejde en som körde ner virket till platsen där han kolade. När jag 1954 tog ner virke till min lagård, körde jag ner vid Vasen. Där bergväggen är idag var upplagsplats, så dit går det att köra.

Jag vet inte om han sålde gengaskolen direkt till bilarna. Det gjorde man ju annars med småhuggen ved. Jag och far träffade honom en gång och såg "ommen" (ugnen), säger Lennart. Det var en ugn av gjutjärn. Jag såg den. I milor använder man klenvirke, men han använde hela träden. Det gick bra i ugnen. Jag tror att han var byggare eller snickare från Stockholm, fortsätter Lennart och han hade släkt här nere, troligen i Ranstad. Men jag vet inte säkert vilka det är. Han började om sommaren här. Tjära tror jag inte han gjorde.

- Vart ugnen tog vägen, vet jag inte, säger Lennart. Kanske han sålde den till skrot? Det blev ju en hel del järnskrot av den. Men vad han kan ha använt kannoma till, det vet jag inte.