På 1869 års karta ser man för första gången den Nya vägen mellan Varnhem och Skövde inritad.

Ägorna:
A. = 18/176 (9/88) mtl = Storekullen 1³ ägare Gustaf Nilsson - till kvarboende berättigad - köpt 1856
B. = 36/176 mtl           = Storekullen 1⁴ ägare Lars Andersson (sterbhus) 'kvarboendeberättigad' - köpt 1856
C. = 9/176 mtl*       = Storekullen 1⁵ ägare Anders Larsson - måste utflytta - köpt 1861
D. = 9/176 mtl             = Storekullen 1⁶ ägare Anders Johansson - till kvarboende berättigad - köpt 1856

* Storekullens skogsmark i norr kallades allmänt och i karttexten för 'Kullamarken' (Nr 61 - 69)

Ursprungsgården Storekullen 1:1, 1/2 mantal - avsöndras genom försäljning 1856 i fyra delar enligt mantal ovan och återstoden av ursprungsgården blir då ägan B. 36/176 mantal => Storekullen 1:4.

Här utelämnas då förpantningarna Jungstorp och Liden på Storekullenskiftet.

På kartan 1869 kan konstateras att ingen boplats är markerad på Äga C. och historien förtäller inte heller varifrån Anders Larsson fick flytta sina byggnader och vilken mark han bodde på och ägde före Laga Skiftet och efter sitt köp.

På kartan 1869 för Laga skiftet 1862 är Ägan C.'s marker utmärkta med rödtoning.

Boplatsen finns inte direkt utmärkt, då den är inköpt så sent som 1861 och troligen hann den inte markeras på kartunderlaget, då ägaren dessutom hade ålagts med utflyttningsskyldighet. Han var tvungen att flytta hit byggnader från den äga han hade köpt och flyttat in i.
 

Hur ägorna var belägna från avsöndringen 1854 av den första ägan till laga skiftet 1862 finns ingen karta över. Då torde hela Storekullens forna mark ha brukats som sämjebruk med interna överenskommelser mellan de fyra olika ägarna - eller så inleddes uppdelningen vid denna tid med separata marker, som sedan fullföljdes genom ett laga skifte.

Ägarna var 1862;
A. = Gustaf Nilsson, B. = Lars Andersson, C. = Anders Larsson och D. = Anders Johansson.

I sammandrag av förrättningen hittar man också "Uträkningsbeskrifvning på den utflyttningshjelp som vid Laga Skifte å Storekullen är föreslagen att utgå till den utflyttande, upprättad enlit Kong Majt:s nådeliga Kungörelse den 27 oktober 1861.

Här ser man Anders Larsson, ägare till 9/176 mtl Storekullen utflyttar enligt Laga skiftsbeslut och anför kostnaden därtill uppgå till 120 Rdl. Dessa fördelas sedan på alla i Laga skiftet efter markstorleken.

Det finns ingen hänvisning till var byggnaderna låg som han hade köpt 1861 och skulle flytta. Däremot kan man se att det 15 år senare finns en rad byggnader på hans köpta mark - se nedan!

Anders Larsson med hustrun Maja Kajsa Jakobsdotter fick lagfart 1863 på 9/176 mtl.
Sven Pettersson med hustrun Maja Stina Bengtsdotter får lagfart 1870.
De ger 9/176 mtl = 1:5 till Fredrik Wilhelm Wallin i gåva 1878, med lagfart samma år.

Anteckningar om 1:5 från fältvandring med Arne Sträng tjänar som tankebakgrund till vilka byggnader och människor som funnits på platsen.

1877 års karta med boplatserna för 1:3 (äga A.) märkt med rött, 1:4 (Äga B.) märkt med grönt och 1:5 (Äga C.) med blått.

1877 finns 5 stugor och en ladugård utmärkta på äga C. 9/176 mtl = 1:5:
1. Gårdshus med ladugård  (Sven & Maja Stina)
2. Nybyggesstuga (Fredrik & Charlotta 1870)
3. Backen brukarbostad/arrendebostad byggd 1865
4. Svenstorp - 'Kullarns' torpstuga - byggd 1875
5. Senare Olaussons stuga - inflyttar 1892

Man kan se en särskild väg gå upp till ett av husen direkt från boplatsen för 1:4 (= boplatsen för 1:25) och en annan väg gå upp till hussamlingen från vägen i östra delen av Äga C.'s boplatsdel där Äga B.'s boplatsdel börjar.

Den västra prickade vägen går upp till brukarbostaden Backen (arrendebostad).

På flygfoto 1960 ser man en kvarvarande byggnad som en kort vinkelbyggnad väster om själva gården 1⁵.

På flygfoto 2020 ser man att delar av byggnaden förstörts.
 

Storekullen 1:5 på karta från 1927 upprättad för hemmansklyvning för Storekullen 1:4.

Obs! Littera A, B, C och D är här inte beteckningar för samma marker som vid Laga skiftet - utan nya beteckningar för uppdelningen inom Storekullen 1:4 - se historien för denna del!

Storekullen 1:5, dvs 9/176 mantal,är markerat med rött.

Som ägare av gården flyttar den lilla familjen Wallin till Stockholm 1883 tillsammans med sin svåger Johan. Johan får arbete i Värtahamnen där de gräver grunden till den stora gasklockan och Wallin får arbete som murarlärling. I Stockholm träffar Johan Olausson sin blivande hustru. Hon är backstugutös från Västmanland och heter Hedvig Lovisa Andersdotter. Hon har sökt sig till Stockholm av samma orsak som västgötarna, dvs svåra tider att få arbete och inkomster till födan.

De båda familjerna håller ihop och bor tillsammans. Wallins hade ju redan en dotter i skolåldern. Hos Olaussons föds år 1888 sonen Johan Emil i Brännkyrka församling. "De hade det smått och knapert." Men Olausson och Wallin har inte glömt sina föresatser att en dag bli sina egna.

Det gäller därför att att skrapa ihop så stor fötjänst som möjligt och man åtar sig vad extra arbete som står till buds under kvällar och 'fritid'. I en källare håller man till med vedhuggning och åtar sig att förse vissa hushåll i stadsdelen med bränsle. Och från Hasselbacken, Stockholms främsta utrerestaurang på Djurgården, bär man ut kartonger med tårtor och läckra bakverk till herrskapet i staden. Det blev långa vägar och det gällde att balansera så många kartonger som möjligt var gång.

Johan Olausson får ett arbete vid en fabrik, där man experimenterar med att få fram en lättare och bekvämare typ av träsko. Nu kommer Johans tekniska begåvning till sin rätt. Han blir något ev en idégivare på fabriken, när det gäller att att fundera ut maskiner för tillverkning av en typ av träskor som hade ovandel av läder helt och fullt. Han hade desssutom sina garvarkunskaper med sig som en fördel vad gällde skinnberedning.

Detta ger Johan och Fredrik idén att återvända till Västergötland och där påbörja tillverkning av denna nya typ av träskor, som han själv varit med och tagit fram maskinerna till.

Familjen Wallin och Olaussons slår sig ner i Skövde den 13/10 1891 båda som hyrande på Spegelmakargården i andra roten, med familjerna på samma adress. (Det är platsen där äldreboende Bagaren finns idag på Hertig Johans gata.)

Familjerna kom då båda från Adolf Fredriks församling I Stockholm.

Ur I. O. Fridhems Book 'Skövde i äldre tider' för följande uppgifter hämtats av Gerd Silfversparre:
Utmed Hertig Johans gata låg ett envånings trähus, ett av de första brandförsäkrade i Skövde. " Tomten ägdes i början av 1800- talet av apotekare L. Zetterberg, sedan 1848 av en snickare J. Moberg som överlät den på sin måg spegelmakare, glasmästaren och snickaren Anders Friberg. Efter dennes död säljer hans änka tomten till en Wikander. Efter  Friberg kallas gården Spegelnmakare gården.

När efter några år OLausson och Wallin lämnar verkstaden övertas den av en snickare Bäckman och senare av snickarmästaren Karl Svensson, som där hade möbelrenovering med mera, som Kalle 15:s verkstad. Idag ligger servicehuset Bagaren på platsen." Själva vandringen för kraft var då sedan länge borta.

Direktcitat ur Gerd Silfversparres artikel om tillverkningen av trätofflor i Skövdefabriken;

"I Stockholm hade Olausson beställt en karusellsvarv av den typ man experimenterat sig fram till på fabriken där han arbetat. Den bestod av en cirkelrund järnskiva, ca 1,5 m i diameter. Den monterades upp vertikalt i en träställning, och på den spändes ämnena till träbottnarna fast. Där fanns plats till 18 sådana tegelstensliknande ämnen. Med en vev kunde skivan dras runt för hand. Det gällde att hålla rätt hastighet på skivan. Gick den för fort kunde ämnena lossna och slungas iväg och träffa någon i verkstaden. Eller kunde de falla ned, ställa sig på kant och dra med sig andra eller kvarsittande bark kunde lossna och flyga omkring.

Till ämnen användes björk eller aleträ. Björk blev tyvärr tyngre än de av al, men mer slitstarka. Eftersom det inte fick vara för torrt, kokades ämnena i ett par timmar, innan de spänns fast vid skivan. Av centrifugalkraften slungades sedan vätan ur dem och stod som en kvast runt omkring. Det blöta ämnena blev lättare på så sätt, nästan torkade.

Under det att skivan med de 18 ämnena vevades runt, svarvades klack och hålfot ur med ett svarvstål. Sedan vändes ämnena och svarvades ur invändigt. 180 par ämnen kunde man på detta sätt för förbereda per dag. Därefter  frästes ämnena ut efter en mall som spikades på ämnet. Därefter randfräses den färdiga bottnen. Vid dessa moment höll man fast ämnet med händerna, och det gällde att hålla stadigt, så att det inte rycktes ifrån en av kuttern. Stum i fingrarna blev man efter en dag vid det arbetet. Men märkvärdigt nog hände inga allvarliga olyckstillbud i den primitiva verkstaden. På de färdiga bottnarna spikades ovanläder och bakkappa. Ovanlädret skulle först kantsys, och det arbetet, såväl som spikningen och att dra svarven, föll ofta på kvinnornas slott.

Inne vid verkstaden fanns en hästvandring, som togs i anspråk för att få dragkraft till uppsågningen av ämnena och till drivande av fräsen. Att hyra en häst i vandringen ställde sig allt för dyrt, men Wallins fosterfar i Storekullen, vid det här laget in mot de 70 åren, kör med sina oxar den milslånga och backiga vägen ner till Skövde för att låta oxarna dra vandringen. Enbart färden ner till stan tog säkert ett par timmar, men troligt är att de också kunde ställas på gården, och att Sven själv kunde få övernatta, när oxarna inte behövdes i det egna jordbruket.

Verkstaden arbetar nu för fullt och man börja sälja sina trätofflor, till att börja med direkt till allmänheten vid torghandel och marknad på Hertig Johans torg, där de har snart tagit sin plats vid 'vattenkonsten'. Priset för de billigaste skorna är 0,65 kr paret.

Träskotillverkningen började år 1891. På juldagen samma år föds i huset vid Herting Johans gata den andre sonen i familjen Johan Olausson. Han får namnet Carl Gustaf Edvin - se artikel nedan!. Jordemodern tycker att Hedda Olausson behöver något stärkande efter tilldragelsen, och den firas med inköp av ägg - en delikatess i familjen."

Arrangemanget var dock inte helt lyckat för fabriken, bland annat var det besvärligt att den gamle fosterfadern till Fredrik Wallin, Sven Pettersson, behövde ta sig den långa vägen från Storekullen till Skövde för att dra runt svarven.

De båda familjerna bestämmer sig för att återvända till gården som Fredrik Wallin äger och fosterföräldrarna på Storekullen för att skapa bättre förhållanden för träskotillverkningen. Det var knapert att försörja sig för de båda familjerna, trots ett envist arbete.

De båda familjerna bestämmer sig 1892 för att flytta hela rörelsen upp till Storekullen och gården som Fredrik fått i gåva av sina fosterföräldrar (1:5), vilket sker under november samma år.

Fredrik Wallins familj återkommer till gården, där de har en mindre stuga bredvid fosterföräldrarna gårdhus, som de kan återinflytta till, byggd när de gift sig och övertog ägandet av gården.

Familjen Olausson flyttar med till Storekullen - där de först hyrar på Liden och sedan hos en granne till Sven Pettersson innan de bygger sin lilla stuga på ett rum och kök på gården (se särskilt avsnitt om stugan!) och blir granne med den legendariske "Kullarn", som har sin stuga vid skogsbrynet. I hans ladugård får familjerna gemensamt sätta in en ko, som de köpt tillsammans.

De bygger också en liten verkstad och snart är man igång med trätoffeltillverkningen igen. Oxarna finns nu på nära håll och levererar dragkraft till såg och fräs. Virke köper man från gårdarna på västsluttningen, där björken och alen förekommer rikligare än upp på berget.

Men oxarna är tröga och fortfarande måste de ibland tas i anspråk för sysslorna i jordbruket. Man börjar fundera på andra dragmöjligheter. De kanske såg väderkvarnen vid Qvarntorpet på nu Backa gårds ägor (tidigare Solberga), vilken var en ovanlig kvarntyp i området. De beslutar sig för bygga en egen 'vinneleka'. Vingarnas snurrande i vinden skall ersätta oxarnas håglösa vandring.
 

***************************************************************
 

I november 1892 bor här nu på gården Storekullen 9/176 mtl Äga C. i 5 olika bostadshus:

1. Fosterföräldrarna i huvudgårdshuset - byggt 1862;
    Mannen Sven Pettersson, född i Odensåker 1824-10-16 - nu alltså 
    Hustrun Maja Stina Bengtsdotter, född i Säter 1825-01-14

2.  Ägaren till 1:5 bor i 'nybyggesstugan' - byggd 1870 - granne med gårdshuset;
     Toffelmakare Fredrik Vilhelm Wallin, född i Stockholm 1857-07-05, in 1892 med familj från Skövde
     Hustru Charlotta Olausdotter, född i Ving 1852-08-20
     Dotter Ellen Maria, född i Varnhem 1878-05-11

3. I en nybyggd stuga - byggd 1892 - om ett rum och kök norr om huvudgårdshuset:
    Svågern Toffelmakare Johan Erik Olausson, född i Ving 1859-04-26, gift 1888, in 1892 m familj fr Skövde
    Hustru Hedvig Lovisa Andersson, född i Lundby 1863-04-02
    Son Johan Emil, född i Brännkyrka Sthlms län 1888-09-04
    Son Carl Gustaf Edwin, född i Skövde 1891-12-25 - blev senare i livet toffelmakare - se artikel nedan!
    Dotter Agnes Viktoria, född i Varnhem 1894-01-31

4. Brukarbostället Backen - byggt 1865 - Alfrid Johanssons sterbhus (död 1875);
    Enkan Anna Greta Andersdotter, född i Häggum 1833-08-16
    Son Johan August, född i Varnhem 1870-05-10
    Son Karl Linus Alfridsson, född i Varnhem 1874-05-09

5. Storekullen Svenstorp - byggt 1875 - 'Kullarn' i 'Kullastugan';
    Arbetskarl Anders Johansson Frid, född i Våmb 1821-10-08
    Hustru Christina Kajsa Andersdotter, född i Broddetorp 1813-03-04

Direktcitat Gerd Silfversparre;

Gamle Sven är ställer sig mycket misstrogen mot sådana nymodigheter, men en hemmagjord 'vinneleka' uppförs så bakom ladugården. Till denna inköps så en vindmotor.

Intill den nya verkstaden och Olaussons nybyggda stuga gjuter de en grundplatta och sätter igång med att konstruera 'vinnelekan'. Tio meter hög är stången, som reses för att bära upp de fyra armarna med skovelliknande trävingar. Dessa var sammansatta av 'portar'. som efter behov kunde ändras eller tas bort, allt efter vindförhållandena.

'Vinnelekan' sköt upp några meter över ladugårdstaket och syntes och hördes lång väg. Den väckte ett visst uppseende och många kom för att titta på den och begrunda dess användningsmöjligheter. Att t o m godsägare Tell på Ökull kommer ridande, noterar man med viss tillfredsställelse. Men Smedsgårdsbonden i Varnhem, ägaren Gabriel Pettersson, som kör timmer i skogen bredvid, får besvär med sina vettskrämda hästar när de ska förbi det dånande otyget!

Nu sätter man igång med trätofflorna med allt större nit. Det är ett lagarbete, där också kvinnorna sätter till den tid de kan få över efter arbete med hem och hushåll, tillsyn av barnen och skötsel av kon. De vevar runt det stora järnhjulet. Hedda Olausson kantsyr ovanlädren och en lejd arbetskarl, 'Korga-Gunnar' kanllad, spänner dem på bottnarna. Från kl. 7 på morgonen till kl. 8 på kvällen arbetade 'Korga-Gunnar', för det fick han 2 kr om dagen och maten. 'Faster Wallin', Olaussons syster Cahrlotta, var särskilt duktig på att spika på ovanlädren på bottnarna, med sin klubba kunde hon 'smälla ihop' 50-60 par tofflor om dagen.

I det enahanda arbetet var avbrotten för måltider välkomna, kaffe skulle det vara kl. 8, sedan 'elvakaffe' och så middag kl. 1. Eftermiddagskaffe dracks kl. 5 och efter arbetets slut åt man kvällsmat.

Man fick verkligen arbeta för att förtjänsten skulle räcka. Fortfarande ansågs trätofflor inte eom en riktigt passande fotbeklädnad för en herreman eller storbonde. Men i Skaraborgss län fanns det gott om inbyggare, som med glädje hälsade möjligheten att sko sig för en reltivt billig penning. 65 öre paret kostade forfarande de billigaste skorna, då de skulle de ha både ovanläder och bakkappa. Det fanns också sådana som var fodrade med säckväv och priset på de olika modellerna varierade upp emot 1,65 kr/paret.

Tofflorna såldes fortfrande vid 'vattenkonsten' på Hertig Johans torg. Dit fraktar man dem på en dragkärra, på den relativt nybyggda landsvägen till Skövde, förbi småstugorna i Våmb, ner förbi Vaddfabriken på öststluttningen och ner i staden. Också till stallarna på K3 och det händer att officerarna beställer ' trägaloscher' att skydda de blanka ridstövlarna med. En del handlare blir återförsäljare. Till C.L. Gustafssons lilla affär vid Sparrsäter (Ljungstorp) levereras åtskilliga par.

Det blir Wallin som mer och mer övertar arbetet med att dra omkring med kärran och sälja trätofflor. "Han hade så lätt för te prata, Wallin, han passa ju förfärligt bra för det där". Om höstarna drar han iväg till bondgårdarna mellan Tibro och Fagersanna, till Mölltorp och ända till Karlsborg, trakter som han känner väl till från tiden när han arbetade vid fästningsbygget. Hans rättframma frimodighet och lätthet att 'ta folk' gjorde att han blev väl mottagen och sålde 'redigt med tofflor'.

Gamle Svens misstro mot 'vinnelekan' skulle emellertid visa sig berättigad. Platsen var illa vald vad vindförhållandena beträffar, i söder läade lagården, i norr storskogen. Man fick passa på att såga när det var ostlig eller västlig vind. Vid kraftig blåst 'skenade' den, och då fick man springa ut och vrida den ur vind. "Den gick så hela fastigheten skakade, och vi barn var riktigt förskrämda för att gå i närheten av det där spöket, för vi var rädda att den skulle blåsa omkull", berättar sonen Gustaf som då var sex-sju år gammal.

Det är dags för nya funderingar om bättre dragkraft. Ett litet vattenfall vid ett om året rinnande vattenflöde vore nog det rätta. Vid Storekullen finns flera bäckar med gott fall, men vattentillförseln är ojämn. Efter snösmältningen om vårarna fylls de och rusar forsande nerför berget, men sinar ofta ut under sommartiden. Man finner ingen lämplig plats.

Wallin har emellertid på sna färder med dragkärra haft ögonen med sig. I 'Trökan', ett mindre vattendrag vid Håkanstorp i Ransberg hade vid ett vattenfall legat en snickarverkstad. Den hade brunnit ned och stället var nu till salu.

Där fanns boningshus om ett rum och kök, en liten ladugård med plats för häst och ko och dessutom en stenkällare. Stället är, hör Wallin, till salu för 2 600 kr.

Nu blir det rådslag. Pengar till att köpa stället hade man inte, den mests förtjänsten hade gått till familjernas försörjning och till lejd arbetskraft. Dessutom hade experimentet med 'vinnelekan', den som ställt till med så mycket förtret och ofta blåst sönder, kostat en hel del.

Men vid det här laget har Wallin och Olaussons ett gott rykte om sig och kan skaffa borgensmän för ett lån och köper stället i Ransberg. År 1898 flyttar man dit. Den nybyggda stugan för Olaussons och verkstaden plackas ner och fraktas på järnväg till Fagersanna. Snart har man allt på plats - verkstad, och boningar för de båda familjerna.

Den skicklige mjölnaren Linus Berg vid Hålltorps kvarn i Varnhem är med som sakkunnig vid uppförandet av ett vattenhjul, som byggs i ett särskilt hus. Sedan snurrar vattenhjulet jämnt och bra. Snart ökar både produktion och försäljning av trätofflor. Höstarna och vintrarna igenom är man upp i en produktion av 60-70 par trätofflor om dagen.

Efterfrågan var god. Fortfarande var partipriset omkring 65 öre part, minutpriset var 1:65 - 1:75. Förtjänsten blev alltså inte så stor "men arbete fanns ju alltid!" Så här berättar sonen till Johan,  Gustaf Olsson, om denna första tid i Ransberg. "De ville så gärna bli "sina egna"!  Enligt sonen Gustav Olsson var fadern Johan och Fredrik inga goda affärsman, utan var för snälla mot alla kunder och företaget gick inget vidare. 

Johans son, Gustav Olsson, tar över efter fadern och blir också toffelmakare i Ransberg under hela sitt yrkesverksamma liv - se artikel nedan!

På Storekullen slutade gamle Sven sina dagar år 1900 och när hans hustru Maja dog sex år senare, flyttade Wallins hem igen till Storekullen in i det större boningshuset. Han återupptog sitt gamla yrke, murarens, och arrenderade nu ut jorden till sin måg och dotter -  Erik Gustaf Gustafsson, född i Ransberg 1881-06-28 och hans hustru Ellen Maria Wallin, född i Ransberg 1878-05-11. Därmed upphörde Wallins och Olaussons kompanjonskap i trätoffelfabriken.

På Storekullen fanns 1982 bottenplattan till 'vinnelekan' halvt övervuxen. I ett skjul i Ransberg ligger järnhjulet, som Hedvig och Charlotta vevade runt i tusentsls varv medan tråbottnarna svarvades.

1901 säljs dödsboet efter Sven Pettersson på Storekullen 1:5 bl a en vindmotor.

Tidningsartikel om sonen till toffelmakaren Johan Erik Olausson, Gustav Olsson, född  i Skövde 1891-12-25. Bodde 7 år på Storekullen 1:5 då hans far försökte driva en trätoffelfabrik tillsammans med sin svåger Fredrik Wallin. Gustavs ord: "Min far försökte sig på att bli sin egen och starta en trätoffelfabrik, men det var väl det sämsta mina föräldrar kunde ha slagit sig på."

På kartan finns markerad med rött platsen för den stuga som kom att bli hem för toffelmakaren Johan Erik Olaussons familj 1892.

(Markering av stuga Kent Friman, baserat på Gunborg Ferms egenritade karta.)

Verna Andersson text i efter fältvandring 1981

På foto från 1925 vid restaureringen av kloster och kyrka ser vi Harry Gustafsson till vänster på bilden.

Huvudgårdens byggnader inringade med rött på karta 1877. Bostadshuset, Ladugård samt inhysesstugan för Fredrik Vilhelms fosterföräldrar Sven Pettersson, född i Odensåker 1824-10-16 med hustrun Maja Stina Bengtsdotter, född i Säter 1825-01-14.

Harry Gustafsson dog den 28 september 1989

Gerd Silfversparre skriver:

Harry Gustafsson, som fört många traditioner om Storekullen vidare, och som i sin odlargärning gett bevis på att Storekullens jord med god skötsel gett god skörd säger:

"Jag tror inde människorna här uppe varit missnöjda med livet, de hade inget annat att vänta. Jag skulle tro, att människorna var väl så nöjda som många är nuförtiden. Själv kan jag aldrig minnas, at jag varit arbetslös en enda dag och inte lagt mig hungrig en enda kväll. Och då får man nog inte klaga. Det är inte alla förunnat att säga så idag."
 

Varnhem Alla: I 1895 - 1922
Storekullen 9/176 mtl
Ägare Fredrik Vilhelm Vallin, Håkantorp, Fagersanna

Kvarboende på gården;
Toffelmakare Fredrik Vilhelm Wallin, född i Stockholm 1857-07-05
Hustru Charlotta Olausdotter, född i Ving 1852-08-20
Dotter Ellen Maria, född i Varnhem 1878-05-11
- den lilla familjen flyttar med hustruns bror till Ransberg 1899

I särskild stuga på gården kvarbor;
Svågern Toffelmakare Johan Erik Olausson, född i Ving 1859-04-26
Hustru Hedvig Lovisa Andersson, född i Lundby 1863-04-02
Son Johan Emil, född i Brännkyrka Sthlms län 1888-09-04
Son Carl Gustaf Edwin, född i Skövde 1891-12-25
Dotter Agnes Viktoria, född i Varnhem 1894-01-31
Dotter Anna Maria Elisabet, född i Varnhem 1896-02-19 - dör här 1896
Dotter Helmi Maria Karolina, född i Varnhem 1899-05-19
- familjen flyttar till Ransberg för arbete i toffelfabriken 1899

Kvarboende inhyses Fredriks fosterföräldrar;
Mannen Sven Pettersson, född i Odensåker 1824-10-16 - dör här 1900
Hustru Maja Stina Bengtsdotter, född i Säter 1825-01-14 - dör här 1905

Inhyseshjon;
Lindblads änka Kristina Kajsa Stenberg, född i Hjo 1826-02-05, in 1903 - ut 1911

Brukare 1906;
9/176 mtl brukare
Arrendator Erik Gustaf Gustafsson, född i Ransberg 1881-06-28, in med fam 1906
Hustru Ellen Maria Wallin, född i Ransberg 1878-05-11 (dottern tilll Fredrik Vilhelm Vallin)
Före vigsel, son Harry Wilhelm, född i Ransberg 1906-04-08
Dotter Margit Linnea Elisabet, född i Varnhem 1908-07-29

Ägaren flyttar åter till gården 1910;
Muraren Fredrik Vilhelm Wallin, född i Stockholm 1857-07-05 - in 1910 från Ransberg
Hustru Charlotta Olausdotter, född i Ving 1852-08-20

Storekullen Svenstorp kvarboende;
Arbetskarl Anders Johansson Frid, född i Våmb 1821-10-08 - dör här 1906
Hustru Christina Kajsa Andersdotter, född i Broddetorp 1813-03-04 - dör här 1897