Sidan är under uppbyggnad!

Använd gärna också denna sida för hitta betydelsen av ord och termer inom släktforskning och historia:

http://www.svanborg.se/faktasida.htm

I ordlistan nedan finns bara ett urval av begrepp och ord förklarade utan vetenskaplig korrekthet ordnade under några rubriker för de områden vi har med i texten.

SÖK DITT ORD PÅ DEN HÄR SIDAN MED SÖKAREN I DIN DATOR
- SÖK PÅ SIDAN!

By;

(fornsvenska byr, by, av boa, bo)

Juridisk beteckning för en samling gårdar som är eller har varit en samfällighet för gemensamt ägande och brukande av viss mark eller skog – så kallad allmänning.

Såväl byn som den jord som tillhörde byn, kallades förr även "bolstad" (av bol, gård) - eller bolby.

Byn hade också sedan Magnus Ladulås tid ansvar för väg genom sin by till närliggande by. Varje bolby hade sin vägsträcka och vägen såg ut som ett lapptäcke. Varje bolby hämtade grus från sitt eget grustag och färgen blev därefter.

Socknens slut;

Under rubriken "sockens slut" kyrkoskrevs personer som saknade en stadig hemvist. Uttrycket motsvarar alltså ingen plats i verkligheten utan är ett administrativt begrepp inom den kyrkliga folkbokföringen inom vissa delar av Sverige (främst Västsverige). Håkan Skogsjö, ur Nättidiningen Rötter

Backstuga;

En backstuga är en liten, enkel stuga belägen på annans mark (ofri grund), bebodd av person(er) som inte huvudsakligen sysslade med jordbruk. Ofta låg dessa stugor på allmänningar (jämför med torp).

Begreppet är känt sedan början av 1600-talet, och ska inte ses alltför bokstavligt.

Utformningen av en backstuga kan variera, allt från mycket enkla konstruktioner delvis ingrävda i en sluttning (backe), jordkula, till mer normalt byggda mindre hus.

Backstugor beboddes ofta av gamla och/eller fattiga människor.

Många tjänstgjorde som "pensionärsbostad" för gamla föräldrar, pensionerade trotjänare eller socknens fattighjon.

Dessa personer kallades backstugusittare (backstusittare). En av Sveriges bäst bevarade backstugemiljöer finns i Åsle utanför Falköping.

Förpantningsställe, förpantning;

En förpantning avser upplåtelse av egendom på viss tid mot ersättning. Förpantningstorpen löpte oftast på 49 år, ibland kortare tid. Kontrakt upprättades, som måste godkännas av häradsrätten. Inteckningen måste förnyas var tionde år för att nyttjanderätten skulle få behållas.

Om förpantningen enbart avsåg jorden, var byggnaderna förpantningsägarens egendom, och kunde tas med vid förpantningstidens utgång. Om förpantningsägaren var av hög ålder vid tidens utgång hände det ibland att han och hans hustru fick behålla den under sin livstid.

Tå;

Innan storskiftet låg gårdarna i byn i en klunga kring en ursprungligen obebyggd yta, vilken kallades by-tån.

Under 1700-talet började man utnyttja by-tån till kalvhagar, kålgårdar och backstugor.

Med tiden upptogs by-tån av ett myller av hus och gator genom vilka boskapen leddes till och från fägatan och vidare till betesmarkerna utanför byns odlingsmark.

By-tån är den bit av bytomten som sträckte sig ut mot betesmarkerna. Tå hette ibland även tä och i östsvenskt uttal blev det Te som t ex Tetorpet.

"Tån", beksrivs ibland som betesmark med låg växtlighet.

"Bytån" som står i förbindelse med utmarken.

Även "Sockentå" används om mark tillhörande socknen som ligger nära utmark.