Berättelser - muntliga traditioner, faktaartiklar, sagor, mm från Ljungstorpstrakten

<-- Berättelser - klicka på rubrik!

Verna fångar upp berättelsen kring Valle Lundberg - se A. 35 Ulfstorp - "Lundbergs tapp". Foto Kent Friman, copyright Verna fångar upp berättelsen kring Valle Lundberg - se A. 35 Ulfstorp - "Lundbergs tapp". Foto Kent Friman, copyright

LÄSARNAS EGNA BERÄTTELSER FRÅN LJUNGSTORP

Skriv  här nedan in dina egna hågkomster/minnen/'så sa di', sagor, sägner, berättelser, beskrivningar, äldre personporträtt - långa som korta! - från Ljungstorpstrakten.

Vi publicerar dem under rubrik till vänster här på sidan eller vid respektive rubrik på hemsidan!*


* Projektet tar sig friheten att välja bort sådant som inte kan/bör publiceras offentligt, samt redigera texter och 
  ev. ändra uppenbara faktafel! Vi loggar IP-adress av säkerhetsskäl!
Publiceringsansvaret ligger helt på oss!

Ditt namn publiceras med berättelsen, men aldrig din mail-adress!!!


Tveka inte att föra dina minnen vidare!!

VARGAR PÅ BILLINGEN







"Vargtimme"- varg på Ramlaklev, Billingen, Ljungstorp av konstnären Anette Magnusson, Hagen, Ljungstorp.

Artikel kring varghistorik av Verna Andersson, Ljungstorp, 2014

 

Området utmed dagens väg 49, dalen mellan Nord- och Sydbillingen vid Storekullen/Orrsjö ned till området vid Stenslund lär ha varit särskilt vargrikt, därför valde man att vid Orrsjö anlägga en varggård för jakt på varg.

Den senaste stora vargperioden var från slutet 1700-talet till slutet 1800-talet och redan i början av 1800-talet tillsattes kommittéer som skulle arbeta för att utrota vargen.

Vargens härjningar och dödade vargar

År 1823 rev vargen i Skaraborgs län 120 hästar, 393 kor, 2 578 får och getter och 503 grisar. Samma år fångades i länet 146 vargar.

Åren 1827-1839 dödades i Skaraborgs län 658 vargar och 1850-1859 dödades 112 vargar.

Komminister Jakob Södergren i Varnhem gjorde följande beskrivning av Billingen år 1817:

”Fordom skall detta bara varit en betesplats för hjortar och rådjur, men desse äro längesedan, med den där då befintliga skyhöga skog, försvundne och tarfar skogen många års fridlysning om den skall kunna blifva et tillhåll för ädlare djur än vargar och räfvar som nu til stor mängd kringströfva å bergets kale parker.”

Skottpengar för varg och utrotning

År 1830 fick man 9 riksdaler i skottpengar för en varg. Det höjdes undan för undan och på 1860-talet fick man 27 riksdaler för en vuxen varg och 13,50 för en unge. En bra ko värderades 1858 till ca 30 riksdaler Banco.

Västgötalagen föreskrev både vargskall och varggårdar. Beroende på tillgång till vilt och även tamdjur har vargens antal växlat under århundradena. I början av 1800-talet startade en fullständig klappjakt på varg. Man talade inte längre om att ”jaga varg” utan istället att ”utrota odjuren”. Man startade föreningar - ”Förening för odjurens utrotande” - och det beslutades att alla kroppar av döda kreatur skyndsamt skulle avföras och inläggas i ”ludergården”, dvs  där organiserad jakt på varg skulle ske.

Olika sätt att döda varg

Olika sätt att döda vargen förekom – den fångades i varggropar och dödades med en ”vargatjuva”, man lade ut förgiftat kött, man använde stryknin, och man sköt den och då använde man en silverkula för att vara säker på att träffa vargen. Man försökte ”läsa” bort den och man fångade den i vargsaxar och man dödade den vid så kallade vargskall.

Varggården vid Orrsjö

Vid Orrsjö mitt emot Storekullen anlades en varggård i mars 1823. En varggård var en jaktplats på varg. En grop grävdes och täcktes med granris. När jakt, eller vargaskall, skulle ske spändes linor från gropen snett ut åt sidorna. Linorna var klädda med jaktlappar i form av tygstycken med målade figurer föreställande hemska djur, ögon och kraftiga färger för att skrämma vargen mot gropen. Ett stort antal män, men också kvinnor, kallades till jakten för att med nät och påkar ”fösa” vargen in mellan linorna med jaktlappar och ned i gropen där den kvävdes med en ”varga-tjuva”. Skinnet var värdefullt, därför sköt man inte vargen i gropen.

Anledningen till att just denna plats valdes till jaktplats var ”Den i alla hänseenden fördelaktiga lokalen jemte den betydliga skadan af ungefärligen 40 kreatur, som wargarna under förflutne sommaren rifvit i kringliggande ort, hafver föranledt valet af denna Plats”.

Kurt Dahlberg i Hedemora med anknytning till Våmb hörde av sig och han hade en handling som berörde detta område. Det var ett ”Förordnande till Skallfogde” 15 okt 1823 som han förmedlade. Det förordnandet berättar att den 15 oktober detta år utsågs Olof Johnsson i St. Hålltorp till skallfogde under ett år vid den på kronoparken Billingen anlagda Skallplatsen. Han skulle kalla till skalljakt och ta emot anmälningar om riven boskap.

År 1825 hade man börjat iordningställa jaktplatsen genom ”ludring” dvs hästar hade dödats där och döda djur hade lagts ut för att vänja vargen vid att gå dit.

I mars 1826 kallades ”manskapet” (även kvinnor deltog i vargjakten) att nästa dag anställa jakten.

Då hände följande:

Kvällen innan jakten skulle börja kom Gustaf Skräck från Lilla Gåran tillsammans med två kompisar förbi jaktplatsen och fick se linorna med jaktlapparna. De tog sig för att riva ner 25 jaktlappar, förstörde dem och slängde dem i buskarna. Dagen efter kom folket som skulle delta i jakten och fick se detta. Det dröjde inte länge förrän förövarna blev anhållna. Vid tinget i Skärv den 7 oktober 1826 dömdes Skräck till 13 riksdaler Banco eller att i brist av pengar avstraffas med tolv dagars fängelse vid vatten och bröd. Han skulle också ersätta värdet av jaktlapparna och betala hörda vittnen. 

Lantjägmästaren A P Hagström lät göra en teckning för att visa hur skadan såg ut. På den står ”de refna lapparne ligga kastade här utföre på vägen och i Buskarne”.

Tack vare denna teckning finns det nu en bild av jaktplatsen på varg vid Orrsjö på Billingen - se teckningen här bredvid!

Denna varggrop finns inte kvar idag. Den grävdes ut år 1969 av Birgitta Hjolman, Västergötlands museum, då en skogsväg skulle stakas ut rakt över gropen. Därför vet vi att gropen var 4,5 x 3,0 meter, 3 meter djup och gropens sidor var klädda med tätt stående granstörar.

Jaktplatsen finns bevarad i muntlig tradition. Harry Gustavsson (1906-1989) Storekullen, berättade att området fortfarande benämns ”Främre och Bortre varggården”. Halvdan Kvick, tidigare skogvaktare på Orrsjö, berättade om gropen för Harry Gustavsson 1969 att han i sin tur fått det berättat för sig 1907 av en tidigare skogvaktare vid namn Anders Jonsson, som kom ihåg gropen från sin barndom. Anders Jonsson var född omkring 1830.

Harry Gustavsson Storekullen berättade att Hilding Kvicks far en gång ramlade ner i denna varggrop och blev liggande där i ett par dagar. Han ropade och till slut hörde någon honom som hjälpte honom upp. Han klarade sig sa Harry.

Varggropar idag

Inne på Storekullen på vänster sida av den gamla vägen ned mot Ljungstorp på Hålltorps mark finns två stora varggropar kvar, den ena 6,0 meter i diameter, den andra 4,5 meter. 

Vid väg 49 intill Sten finns två varggropar, en 4,5 meter i diameter och en 5,5 meter och en mindre grop, kanske för räv. Ovanför på höjden bakom Stenslund finns en stor varggrop kvar.

De varggropar som låg i närheten av gårdar användes i regel på så sätt att en stolpe sattes i mitten varpå man band t ex en levande höna. Gropen täcktes med granris. Vargen hoppade upp mot hönan för att ta den och föll ned genom granristaket i gropen där man sedan dödade den med vargatjuva.

Vargens bytesdjur och sista skjutna vargen

Vargens bytesdjur är älg, kronhjort, rådjur, ren, vildsvin men de går förstås också på kor, kalvar, får.  En uppgift från Carl Axel Pettersson, Skövde, säger att den sista vargen i Västergötland sköts på Klyftamon år 1874. Enligt muntliga uppgifter sköts en varg i Häggum 1857, en i Öglunda vid Byklevet 1860-talet.

Än så länge finns ingen säker uppgift på att vargen dödat en människa här. En historia är från södra Billingen vid Brunnhemsgränsen. Det låg ett torp där kallat ”Ryssens". Den sista kvinnan där säger man blev tagen av vargen på 1820-talet. De fann endast hennes kläder vid ”Store sten”, men alltså inga bevis.

Varg-skrock

Vargen omges av skrock. Man fick inte säga ordet varg. Istället sa man Tasse, Gullfot, Gråben eller Gamlefar. Det skulle stämma vargen till mildare sinnelag.

Det berättas från Redsvenstorp i Varnhem att vargen strök omkring ladugården. Folket i stugan hörde hur orolig en av kvigorna i ladugården var. När vargen inte gav sig förstod man att det inte var något annat att göra än att släppa ut kvigan till vargen. ”Han skulle i alla fall ha´na”, sa man.

En del gummor kunde ”sätta vargen” på tamboskapen. Tassa-käringa och Mossagumman var två gummor efter Ljungstorpsvägen som man skulle hålla sig väl med Dom var sams med vargarna och kunde locka vargen att ta en ko för grannen.

På ”Peregrinus-dagen” den 16 maj, innan boskapen släpptes ut, samlades man på en höjd och tände eldar och hojtade och skrek och slog med slevar på lock och annat som skramlade högt och man ropade t ex: ”Bind dina hundar, mätta deras munnar, att inte ulv kommer på vårt fä”. Där tillskrev man den lede själv makten över vargarna.

Man smorde in kreaturen mot vargen

Ett ”varg-recept” fick jag av Oskar Alm i St. Katthagen, Skara: 

”Att bevara kreaturen för wargen att de icke tagas av denne:
5 Jungfrur Russolja
3 Jungfrur Urin eller pink efter en Mansperson, som stått i ett Kopparkjäril och surnat i fjorton dagar
1 Jungfru Jernrost som är skafvet av gammalt jern
1 Jungfru finstött krut

Allt blandas och hälls i en flaska som korkas och ställs varmt 3 dagar.
Med detta smörjes kreaturen.”

Russolja kan vara Ryssolja, berättar Alf Hansson, Varnhem. Det är en typ av tjock olja som kommer från björkbark. Den har historiskt använts som lädersmorning av bland annat skor och seldon till hästar, och gör så än idag i stora delar av Östeuropa. Namnet Ryssolja kommer från att ryska soldater under århundraden använt oljan och eftersom den har en skarp, mycket speciell lukt, har man ofta kunnat känna ryska soldaters närvaro genom lukten.  Ryssolja görs genom att man torrdestillerar den grova, svarta björkbarken på samma sätt som när man gör trätjära.

Man gjorde också små dockor av varghår och band på korna.  Vallhjonen blåste i horn för att skrämma vargen och för att tala om för andra att vargen kom. Man ringde också i kyrkklockorna när vargflockar var på väg upp mot berget.

Stryknin utrotade troligen vargen

Man tror att giftet stryknin var det som utrotade vargen. Det användes att förgifta kött med som man lade ut för att locka vargen till jaktplatserna. Man anser att den sista vargen i Västergötland på 1800-talet var den varg som vandrade över Hästabacken i Falköping år 1895.

"Att läsa bort vargen"

I Broddetorp ”läste” man bort vargen på 1800-talet. Man sa då att den skulle komma tillbaka efter 99 år. Nu finns den här igen. Den är dessutom fridlyst sedan 1965, då det fanns cirka 10 vargar kvar i Sverige. Reglerad jakt finns för närvarande i Sverige.

Varg i Ljungstorp 2007

År 2007 såg Göran Magnusson i Hagen Ljungstorp en varg på skogen ovanför Stentomten i Ljungstorp.

Göran berättar: Dagen före julafton 2007 gick Göran förbi Öjebacka och fortsatte timmervägen. Han såg ett djur på 75 meters håll. Han mätte upp avståndet efteråt. När han tittat en stund fick han se att det var en varg. Vargen kom emot Göran men vände när han stått och tittat på honom en stund. Vargen stod i profil innan han försvann. Göran gick dit där vargen stått och tittade på fotspåret. Troligen kom vargen från Våtemossen eller Sjömossen. Det var tidig förmiddag och spårsnö, ett tunt täcke, och disigt väder. En vecka senare träffade Annette och Göran en jägare som letade efter en hund som försvunnit uppe på Hallavägen. Kanske kan ha ett samband med den vargen.

Förr var människorna mer utsatta för vargen då man ofta gick långa vägar och stigar genom skogarna. Idag kör vi bil. Stammen av vildsvin växer fort och älg och rådjur finns och vargens antal ökar. Idag räknar man att det finns mellan 350-400 vargar i Sverige.

Det skulle vara fint om varggroparna här i området märktes ut med informationstavlor.

Verna Andersson, Ljungstorp, 2014  

Du kan också läsa mer om jaktstället på Billingen vid Orrsjö i artikeln: "Orrsjö och Segerstads sockenskog på Billingen" av Gerd Silfversparre i Billingsbygden 1983 - utdrag 8 sidor - 2 per JPG;

- klicka på nedantående JPG-filer så laddas de ner:

Kort berättelse kring Ljungstorp

Verna Andersson, Ljungstorp berättar:

 

Att järnvägen betydde mycket för Ljungstorp är lätt att konstatera. De vackra villorna som byggdes som sommarbostäder, efter att järnvägen kom till, finns kvar idag och är bebodda och bevarade tillsammans med många av de små stugorna som nu är ombyggda till fina villor och en del nybyggen. Några av de gamla röda stugorna finns fortfarande kvar. Blandningen gör att Ljungstorp blir en mycket trevlig plats att besöka och att bo på.

 

Vid träff 2008 i Ljungstorps bygdegård kom man fram till att det under åren funnits 6 affärer, 3 missionshus, 3 skolor, 4 festplatser förutom vandrarhem, järnvägen och dans på logar och i vägskäl. Aktiviteten har alltid varit stor. Det var ju faktiskt så att folk träffades väldigt ofta förr. Man gick och cyklade på vägen. Idag susar man förbi i bil och vinkar åt varandra, då möttes man och bytte några ord eller kunde stå länge och hänga över en grind och prata.

 

Ljungstorp kom till efter ett försök att använda Billingen mer konstruktivt efter misskötsel av den stora Kronoparken som fanns mellan 1690 - 1840. Billingen som Kronopark innebar att Kronan, eller Staten, bestämde över berget. Hejderidare vaktade berget och man måste få lovsedlar för att t ex ta ner träd. Vi sekelskiftet 1800/1900 förstod man att man inte kunde fortsätta på detta vis. Berget hade förlorat det mesta av sin skog och man bestämde att marken skulle odlas upp.

 

Under hela Kronoparkstiden fanns det gårdar placerade inom parken, men "de rådde intet utom hank och stör" som det heter. Löten ¼ skattehemman, Ambjörntorp ¼ kronohemman och Storekullen 1 /2 kronohemman är exempel på sådana äldre gårdar inom Ljungstorpsområdet. Kronoparken skiftades och för Varnhems del påbörjades detta redan i slutet av 1700-talet, karta daterad 1794. Marken tilldelades de större gårdarna nedanför och på berget. Detta skapade en hel del smala skiften i Ljungstorp där de större gårdarna förlade sina torp. På detta vis fick man berget uppodlat och på så sätt växte Ljungstorp fram utefter den gamla Kungsvägen över berget.

 

Vissa delar av Billingen hyste också en del "skumma individer", som lurade vid vägarna då folk och skjutsar kom förbi. Det byggdes också stugor ibland helt på egen hand och det klagades på att somliga kom alldeles för nära vägen. Under slutet av 1800-talet och in på 1900-talet låg här många små stugor, ofta med stora barnkullar Vid tiden för första världskrigets utbrott 1914 var det ändå så att någon Skövdebo flyttade upp till Ljungstorp och sitt sommarställe för att det var säkrare att bo där än i staden. Så resonerade August Nordgren, som bosatte sig med sin familj i Milltorp.

 

Kring 1900 var Ljungstorp bebyggt i huvudsak kring den enda farbara väg som fanns före 1870, då den nya vägen byggdes. Vägen var mycket dålig långt in på 1900-talet, vilket framgår av några bilder från Ljungstorp och början av århundradet nedan. Djupa gropar och stora stenar hindrade större framfart, men den kunde ändå trafikeras av häst och vagn. Cykla kunde den göra som hade en cykel, men det vanligaste var nog för gemene man att gå, vilket förstås också soldaterna gjorde. På sin marsch från Skövde till Axvalla hed hölls matrast i Knektängen i Ljungstorp.

 

"Många stugor har försvunnit utan att ersättas t ex soldattorpen vid Vadet, Rättarebacken, Marses, SkarpaKrestins och Strängs-Lisas, i skolbacken, Dyngestöva eller Björkastöva, Piskagubbens, Pannekakevännarn' s, "Swan's vid Lötavägen" och huset mitt emot där."

Stenmurarna som ofta byggdes för fägator och markering av ägor var vanliga utmed vägen innan vägverket i modern tid tog bort många av dem vid vägarbete. Inte minst Stentomten har sådana vackert lagda stenmurar, många lagda av Gustav Lindgren.

 

Sommargästerna som kom till Ljungstorp i samband med järnvägen blev också drivande i vägfrågan och andra strukturella frågor som t ex el-indragning i hushållen. Inte minst stod herrarna Egnell och Grönvall för sådana initiativ. Nu fick de små stugorna konkurrens av stora sommarvillor. Nu byggde man sommarhus som var så stora och höga att man från balkongen kunde se 24 kyrktorn i Valle härad! Detta berättas om Annelund. Men utsikten från Noltorp (blev sedan Villa Ramunda och Trollehöjd) var heller inte dålig!

 

Ända in på 1970-80 talet har det funnits "levande" lagårdar med kor och kalvar, hästar, grisar och höns. Ljungstorparna var med hela tiden och många stannade kvar, till skillnad från sommargästerna. De små stugorna byggdes om, sommarvillorna stod kvar och nybyggen kom till efter hand och under hela tiden var Ljungstorparna aktiva. Fram till ca 1960-talet har här funnits skola, affär, missionshus och järnväg.

 

År 1965 blev den gamla hållplatsen Ljungstorp en ny mötesplats då Ljungstorps bygdegård placerades på gården Ljungstorps mark som skänktes för detta ändamål av Gunnar och Anna Andersson i Ljungstorp.

 

Det fanns säkert en del spänningar mellan de besökare och sommarboende som kom till Ljungstorp i samband med järnvägen. Det blev också med tiden en annan relation mellan Ljungstorpare och sommarboende som byggde på att de fick arbetsförtjänster av hushållsarbete och trädgårdsskötsel.

 

Margit Hemberg (dotter på Signeliden) berättar i sin dagbok 1912 om Ljungstorparna (första sommaren):

 

"Vi gingo ned till banan när tåget körde förbi och gingo sen över banan och följde en gångstig uppåt ängen. Folket här på Ljungstorp är med få undantag rysligt ogina. När vi t ex idag intet ont anande gingo på stigen och njöto av allt vackert som vi sågo, fingo vi höra en ryslig grälröst, som började gräla på oss allt vad den förmådde. Denna ljuva röst tillhörde en käring som stod och klappade kläder. Vi kunde först inte höra vad hon öste ur sig, och jag ropade till henne och frågade om vi inte fingo gå på stigen. Det sa hon då att vi fick, men så började hon ösa ur sig ovett igen och sa att vi gick och förstörde "råga" och att hon skulle nog ge oss mm mm. Jag blev rasande och sa att vi aldrig varken hade gått eller ämnade gå i rågen och att hon inte behövde gräla så då vi gingo på stigen. Jag sade förstås inte just de orden, jag är rädd att jag sade värre saker, för jag förlorade alldeles självbehärskningen, vilket jag tyvärr ofta gör."

 

Denna historia förstärks av berättelsen ur Skara Tidning den 6 juli 1904:

 

"Vi (utflyktsgäster med tåg från Skara) hade slagit oss ner i en beteshage och plötsligt stod han mitt ibland oss. En koling - mitt herrskap - så olik en verklig västgötabonde att han kunde kommit rätt ur herr Engströms "Strix". Han gjorde rent af ett vämjeligt intryck i den fagra, friska sommarprakten vid Ljungstorps anhalt. Hans ärende var bara att säga ifrån att han var den ovärdige ägaren till denna sköna fläck af "den noble och af Gud välsignade provins Västergötland" och att vi inte fingo vara där och "sitta ner grässkörden" för honom. Han stod där tills jag med barn och blomma gav mig iväg. Annars är folket däruppe gästfritt och vänligt gentemot främlingar - Res dit, men akta dig för "Kolingen"!"

 

(Texterna från Skara Tidning är framtagna och nedtecknade av Alf Brage i tidskriften BILLINGSBYGDEN 1997, Årgång 24- årsskrift utgiven av hembygsföreningarna i Skövde kommun i samverkan med Skövde Stadsmuseum.)

Materialsida för inläggning av text och bilder. Klicka här! Kräver lösenord!


Tack John Bauguess, Dexter i Oregon, USA, för publiceringsrätt av dina fina varg-bilder!

John Bauguess Copyright 1978 - med publiceringsrätt från fotografen. I frihet - ej Sverige. Klicka på bilden för att se den större!
John Bauguess Copyright 1978 - med publiceringsrätt från fotograf. I frihet - ej Sverige. Klicka på bilden för att se den större! John Bauguess Copyright 1978 - med publiceringsrätt från fotograf. I frihet - ej Sverige. Klicka på bilden för att se den större!
John Bauguess Copyright 1978 - med publiceringsrätt från fotograf. I frihet - ej Sverige. Klicka på bilden för att se den större! John Bauguess Copyright 1978 - med publiceringsrätt från fotograf. I frihet - ej Sverige. Klicka på bilden för att se den större!



Kviga dödad av varg.

Bild lånad med tilsltånd från  Svenskjakt.se

Klicka på bilden för att se den större! Klicka på bilden för att se den större!


Vargsax

tillhörande Vänermuseet, Lidköping (inventarienummer 011602). Foto: Vänermuseet.
 
Text och bild från Vänermuseets databas Carlotta: http://83.223.9.232/carlotta-vm/:
 

Vargsax som går att gillra. När djuret trampar på den slår den ihop och djuret är fast. Saxen består av en stång av plattjärn fäst vid en träkloss. Fästa vid stångens ändar går två isärböjbara bågar, dessa utgör själva saxen. Dessa gillras med en spännarm som är trädd om bågarna.

I vinkel mot saxen sitter en ledbar stång, vars yttersta halva kan ledas inåt saxen och avslutas i två klor i v-form.

(Med publiceringstillstånd av Vänermuseet, Lidköping)

Av människa dödad varg

Bild lånad från vargenstid.wordpress.com

Klicka på bilden för att kunna läsa den! Klicka på bilden för att kunna läsa den!



Beskrivning av en varg-grop

vid jaktplatsen nedan i genomskärning efter utgrävning 1969 av Birgitta Hjolman, Västergötlands Museum

Klicka på kartan för att se den större! Ritad av Gerd Silfversparre, Storekullen i Billingebygden 1983. Klicka på kartan för att se den större! Ritad av Gerd Silfversparre, Storekullen i Billingebygden 1983.



Jaktplatsens läge vid Orrsjö

Klicka på skissen för att se den större! Skiss av Lantjägmästaren Hagström 1826. Klicka på skissen för att se den större! Skiss av Lantjägmästaren Hagström 1826.



Varggården på Billingen

- skiss från 1826 publicerad i Västgötabygden av Verna Anderssson, Ljungstorp




Varglapp

Västergötlands Museum

























Västergötlands Museum
Klicka på bilden för att se den större! Klicka på bilden för att se den större!

Teckning av Alf Brage, Ljungstorp, av jakten vid Orrsjö jaktplats med varggropen i centrum och jaktlappar uppträdda på trådar.

John Bauguess Copyright 1978 - med publiceringsrätt från fotograf. I frihet - ej Sverige. Klicka på bilden för att se den större! John Bauguess Copyright 1978 - med publiceringsrätt från fotograf. I frihet - ej Sverige. Klicka på bilden för att se den större!
John Bauguess Copyright 1978 - med publiceringsrätt från fotograf. I frihet - ej Sverige. Klicka på bilden för att se den större! John Bauguess Copyright 1978 - med publiceringsrätt från fotograf. I frihet - ej Sverige. Klicka på bilden för att se den större!

Kronoparken Billingen och dess skifte 1803 - en grund för Ljungstorp

Texten kring kronoparken bygger uteslutande på Göthe Rosenbergs studie i Billingsbygden 1977


Kronoparken instenades officiellt 1690 med insteningskarta och protokoll. Hejdestenar och andra gränsmarkeringar såsom femstenarör, utsattes. Fem-stena-rör var enkelt byggda. Fem jordfasta stenar lagda i fyrkant med en mittsten (hjärtsten) och med diagonalen tre alnar (=en famn). Många av gränsmarkeringarna är helt borta idag. De som idag är kvar kan vara utmärkta som fornminne, minnesten eller milstolpe.

Den tidigt etablerade allmänningen på Billingen (I Västgötlagen omnämnd på 1200-talet) hade mest värde för jakt och senare kronoindelning visade också att det var jägeristaten som anställde personalen. Allmogen kunde också få ta del av skogen för vissa ändamål efter ansökan, men otaliga var också domstolsärendena kring olovliga tillgrepp av ved, virke eller annat från skogen. För att skydda dessa värden anställde staten s.k. Hejderidare och skogvaktare.

Allmänningsberget Billingen kom 1542 att förtydligas som ägt av staten och redan 1633 gavs order om att hejderidarna skulle börja sätta upp hejdestenar av kalksten enligt visst mönster. 1634 togs det fram en förteckning över alla hejderidarna i kronoparkerna. För Kronoparken Billingen krävdes enligt förteckningen 3 sådana Hejderidare. Kronomark och kronopark fanns alltså redan innan den slutliga insteningen 1690.

 

Den statliga lantmäteri-institutionen tillkom också 1628, vilket ledde till bättre inritande av Kronoparkerna och nya kartor. Under 1680-talet tillkom de statliga skogskommissionerna, som ledde fram till den officiella insteningen av bl a Kronoparken Billingen. Det var ett delikat jobb, då många förnäma ägare skulle få sina gårdar rannsakade och gränssatta på nytt och felaktiga gränsstenar demolerade.

De intagor (avgränsade hemman av hävd) som fanns på Billingen fastslogs av kommissionen "intet kunna råda utom hank och stör", dvs den inhägnade delen. Lantmätare Filmer deltog som sakkkunnig och för kartritning i kommissionsordföranden och landshövdingen Per Örnekloue's (P Ö K ) arbete. Arbetet blev oerhört svårt med stat, adel och allmoge på olika fronter, då de återupptäckta Kronparkerna instenades med nya gränsmarkeringar. En ny grannsakande kommission tillsattses för att granska den äldre kommissionens arbete.

Bl a ändrade man till de inhägnade hemmanens fördel bestämmelsen så att de fick räkna även "utom hank och stör, men inom rå och rör, där rösningen varit laglig". För att blidka kom också ett stort antal lovsedlar för olika former av uttag ur skogen att beviljas, vilket ledde till förödning av skogen. (Rå var en stav eller stång, som slagits ner i marken som råmärke, rågång etc.)

Insteningen 1690  var klar 1692 i protokoll med hänvisning till bl a hejdestenar och femstenarör som rests.

Det fanns två linjer som gräns för Kronoparken. Den innersta linjen var den som slutligen fastställdes, efter revisioner, som Kronans mark med namnet Kronoparken Billingen med olika delnamn, som t ex Kronoparken Billingeliderna för den västra delen i Valle härad. Detta var en yttre gräns och inom den fanns hela byar med egen mark redan uttagen och enskilda gårdar.

De gårdar som fanns enstakade redan innan denna mätning fick till slut behålla sina marker "inom rå och rör", dvs sina tidigare lagliga inrösningar av hävd med sina gränser och insteningar. Så gällde förstås för också för byarnas marker. Man kan ändå här förstå att det 1690 var ett stort område som i grunden tillhörde kronan.

Ett stort antal intäkter, avstyckade och skattebelagda, blev efter hand upplåtna på kronoparken för uppodling eller som betesmark. Landshövdingen i länet (1810-1824) Adlersparre kungjorde t o m att "vem som ville fritt att slå ner sina bopålar på kronoparken" i avsikt att få länet mer uppodlat och befolkat. Så skedde också i viss mån och ofta inte utan strid med hävd av platserna från omgivande boende och allmänhet.

Kronoparker var en dålig affär för Kronan, då jakten var ringa och skogsbeståndet i stort sett ödelagt av frikostiga lovsedlar och olaglig avverkan. Delar av dem, som t ex Kronoparken Billingeliderna kom tidigt att omprövas (runt 1800) och fördelas till hemmanen nedanför berget och de få enstakade hemman som fanns inom parken.

Av de ursprungliga 23 krönta gränsstenarna fanns 1977 endast 10 kvar och av dessa var några så hårt söndervittrade eller i fragmentariskt skick, att de knappast kan renoveras. Då dessa stenar stått på sina platser i över 300 år, så är de viktiga att bevara, vilket inte alltid ens uppmärksammas av i naturen härjande myndigheter.
 

(Textunderlag och bilder hämtade från Billingsbygden 1977 efter tillstånd från redaktionsansvarig.)

Notis om Ljungstorp i Folkminnesarkivet i Göteborg

Verna hittade en liten notis från Folkminnesarkivet i Göteborg:
 
Smeden Otto Ullberg, född 1870 i Varnhem:
 

"Som liten hörde jag berättas att Ljungstorp som är en 20-30 småställen på en sluttning på berget men tillhör Varnhems socken, skulle uppodlas med hjälp av finnar som stannat efter något krig och inte återvänt till sitt hemland och som sedan fått bosätta sig här. Folket på berget har också i alla tider varit livligare och senigare än de dryga slättborna i socknen.”


Insatt av Kent Friman, 2014-06-12